Och den stora sammanslagningen, två förlag som hux flux blir ett enda demaskerat med ett litet skiljetecken & och debatter som förs på olika plan, bland de förlagsanställda och författarna i synnerhet bland författarna som är oroliga för att den så kallade konstnärliga sidan blir lidande härav, den dynamiska dualism som lär ha rått mellan förlagen är numera åtskild enbart med ett symboliskt & men summan av förlagsfysiken, det lilla skiljeoch:et till trots, en finlandssvensk ankdamm som blir allt mer dränerad. Flumfokuserad. Ta som exempel tankesmedjan Magma, VAD GÖR DE DÄR och VEM betalar för deras utsmidda tankar som för övrigt så där rent konkret inte nått mig via någon kanal överhuvudtaget.
You tell me.
Det lär finnas fyrk. Jag upprepar; det lär finnas pengar för att främja ett levande kulturliv. Ett spännande levande kulturliv som i sin minoritetssituation är unik. Något att vara stolt över, att profilera. Understryka. Det behöver inte låta så pompöst, för det är det i grunden inte. Jag menar; de flesta förlag står inför en slags omställning i och med e-boksrumban och andra samhälleliga kommersiella trender. Därför tycker jag att om det finns fyrk någonstans (vilket jag ju inte har ett hum om egentligen, i vilken form de i så fall finns och var och av VEM de förvaltas) borde det tänkas om lite. På riktigt och grundligt. Det lär finnas fyrk. Men som skrivande människa, ser man bara röksignalerna av dessa när de lär brinna upp någon annanstans, var det nu än sedan är.
Alltså för det första, det måste understrykas att Finland oberoende av modersmål, har en pytteliten kulturmarknad för att vi är ett pyttelitet land. Idel självklarheter, let's face it. Väldigt få verk som publiceras är ekonomiskt lönsamma i sig vilket inte b e h ö v e r innebära att de inte har ett skönlitterärt värde. Enbart för att marknaden är mindre behöver det inte innebära att kulturen förringas, liksom produktifieras så att en konstnär/författare är lika med ett led i en produktionskedja, det känns konstigt, okonstnäligt.
Det krävs en attitydförändring. Och en sådan får man inte till stånd genom att rasera och på alla sätt göra det besvärligt för de viktigaste grundpelarna inom ett levande kulturfält, alltså de som rent konkret jobbar inom detta "kulturfält" som exempelvis författarna utan vilka ett förlag inte skulle finnas.
De etablerade författarna har ju sitt på det torra, så att säga. Medan de mindre etablerade, yngre är v ä l d i g t beroende och i högsta grad i behov av förlagen ( eller förlaget ) och då syftar jag på förlagsredaktörenas viktiga roll som stöd, eftersom det kan ta e v i g heter att skriva en roman, om det vill sig så. En tid som inte kan mätas i ekonomiska termer. En text är sällan färdig i och med den första versionen och föds - förstås - framför allt först och huvudsaklingen i författaren, men en text skall poleras, ifrågasättas av en förhoppningsvis insatt och intresserad sakkunnighet, förbättras och så vidare. En bra kontakt med förlaget är ao. Och ett förlag - som behandlar dig som en kreativ, stundom jobbigt oförutsägbar produktskapare utan konstnärligt egenvärde - är inget förlag som gynnar en levande litteratur.
I och för sig; detta ger kanske en skev bild av situationen. Känns som jag bara upprepar samma gnäll som pågått så länge det funnits ett kulturfält och spekulerats om dess så kallade framtid.
Men några tankar. Ofärdiga tankar, infall.
Förlagsfysik, kabom. Bomsickabom vad det small om den. Hoppas ingen dog.
Återkommer antagligen till ämnet.
0 comments:
Post a Comment