Och nu börjar kattdramatikkvoten för detta år vara nådd. Har möblerat om hela min lägenhet till ett fallmöjlighetsfritt kuddpalats med en kaninrastningsinhägnad i mitten för att lillkissen ordinerats "häkkilepo" i några veckor på grund av ett halvt brutet lårben. 
Igår lyckades jag somna i buren, det känns så ohemult att ha katten i en bur, trots att det är för hennes eget bästa, så att hennes ben skall läka. Hon får nämligen inte hoppa, klättra eller bråka och skall helst hållas så stilla som möjligt. 
Så igår kröp jag in i buren bredvid henne och låg där och läste en pocket, somnade. 

Har bifogat lite öronsmör. Varsågoda:

 

it's no measure of health to be well adjusted to a profoundly sick society

http://www.franceculture.fr/player/reecouter?play=4328007

Krishnamurti et la liberté. Ett program på franska, om Jiddu Krishnamurti.

Karl Ove Knausgårds kamp

(boken har gnagats på av katter)

Karl Ove Knausgårds gigantiska autofiktiva verk Min kamp vars andra del ( av sex delar sammanlagt) jag nyligen börjat läsa, är en intressant historia, kanske inte ämnesmässigt och så, men det är något trollbindande med språkets lätthet, ärlighetens tjusning, trivialiteternas magi som förstås får en att fastna som romanigel, dock med en liten uppståndelseförseningsmarginal, som vanligt. 

Redan titeln är uppseendeväckande i sig; min kamp. När jag skulle ta itu med den första delen förra sommaren, beställde jag vad jag t r o d d e var Karl Ove Knausgård från Helsingfors stadsbibliotek via deras internettjänst. Vet inte hur jag (miss)lyckades men när jag skulle avhämta boken från närmaste bibliotek, hade jag beställt Min kamp, men alltså inte den författad av Knausgård. 
När jag reserverade boken minns jag förvisso att jag tänkte; hoppsan, varför har denna bok så få, ja rentav inga reserveringar, med tanke på hur i ropet den är. 
Men vilken tur jag hade, tänkte jag. Och så klick, klick. Beställd. 

När jag sedan en gång hade Min kamp, om än av fel författare, kunde jag inte låta bli att börja ögna igenom den. På trettiotalssvenska. Det var upprörande läsning, klart det var det, på något plan. Men ändå inte. Varför inte? 

Och på tal om det lär Min kamp (den som inte är skriven av Knausgård då alltså) utkomma i nyutgåva,  skall publiceras som ett så kallat referensverk i ett allmänbildande syfte - givetves. Så att den inte kan missbrukas av nynazister exempelvis. 
Vilket jag antar att är bra?
   
För att återknyta till Knausgård; det är viktigt, så viktigt att inte väja för det obehagliga, det osmakliga samt det politiskt inkorrekta. Skönlitteratur har en tacksam plats och de facto även lite svängrum i detta sammanhang, för hur autofiktivt ett skönlitterärt verk än utger sig för att vara, är det trots allt i n t e verkligheten, utan en bild av den. En avspegling. På en reflekterande skärva. En skärva från en sönderslagen spegel. 
Något sådant.  

"...  för litteraturen är inte bara ord, litteraturen är det orden väcker i den som läser." 
                                                                                                              

Igår var det humorlandskamp på Svenska teatern som gällde, under rubriken "övriga fribiljetter" och det var också för övrigt första gången jag besökte teatern efter renoveringen, men jag måste medge att jag inte märkte någon större skillnad, toalettutrymmena glittrade och champagnepriset hade stigit till tio euro per glas, den stora salongens stolar lär ha blivit hårdare att sitta på oberoende om man sitter stilla eller ej, men det märkte jag inte heller av, där jag och min kompis satt och fnittrade, skrattsamt och lent salongsberusade, det var en trevlig kväll.

När jag sökte mig till toaletterna dök det upp nästan surrealistiska bilder, som ett svagt minnesskuggspel från den första gången jag besökte Svenska teatern. Det var år 1987. Jag var tre år gammal. Marionettminnen, nästan. Man kan styra förflutna minnen till en viss gräns, mot rätt slags kuliss. Marionettminnen. 
"Hon kan a l d r i g sitta stilla så länge" var det någon som sa, det minns jag också, där jag stod på en grusgång  iklädd en mjukrosa kappa, finskor och skulle se på Trollkarlen från Oz. Teatern var stor som en värld i sig, tyckte jag då, föreställningen räckte en evighet, men jag satt stilla, koncentrerade mig, tyckte det var magiskt.

Jag tycker fortfarande teater är en magisk konstform.
Musikaler. Drama. En slags äkthet. Skådespelarspott, svett. Takkronor. Orkesteravgrunder, eller som Stan Saanila sa igår; krapuladike. Gällde att inte trilla dit.

Men igår var det alltså stand-up i landskampsform som gällde. Kom att tänka på att skillnaden mellan rikssvensk och finlandssvensk stand-up är lite som skillnaden mellan brittisk och amerikansk dito.

Efter föreställningen hängde jag med komikerna och lite andra bekanta på ett glas plus några till. Cyklade hem mitt i natten, supermåneupplyst, liksom.

(Och en söndagssvan inom parentes, tittar försiktigt på dej när du leker söndagspromenad, våren är äntligen definitiv. )

Igår sträckläste jag Anne Swärds Till sista andetaget bland annat. En mycket lyrisk skildring över en flickas uppväxt i ett sydsvenskt samhälle. 70-tal. Märklig familjekonstellation och så förstås; en h e m l i g h e t där någonstans, mystisk men ändå på något sätt självklar - som sjön i det sydsvenska landskapet. Sjön som stundom beskrivs som ett öga.

"AKTA DEJ FÖR KÄRLEKEN" och ormarna, motorvägen, sjön, elden. Akta dej för kärleken, motorvägen, sjön, ormarna. Elden.

Akta dej för kärleken?

"Här tar flykten slut"

"Här tar flykten slut", ett ur sitt sammanhang relativt lösryckt citat ur Steinar Bragis roman Kvinnor som kandiderade till Nordiska rådets litteraturpris anno 2010.
Här tar flykten slut, en stenplatta i gräsmattan. H ä r tar flykten slut.

Eva Einarsdóttir återvänder till Reykjavik efter att ha bott länge utomlands, New York. Som något av en konstnärsbohem. Hon återvänder till Island, driven av vad man kunde kalla en slags längtan, en längtan som är nästan ihålig till karaktären, kan inte fyllas lika snabbt som huvudkaraktären fyller sitt vinglas i den hypermoderna lägenhet hon av en slump fått låna, har blivit tillbedd att se till lägenheten, mata katten eftersom den som inhystes i lägenheten förut, i ett inte alls så avlägset förflutet, begett sig ut på resa.
I alla fall är det vad Eva Einarsdóttir får veta. Om vad som kommer att hända i lägenheten, senare - kan hon inte ens ana.

Här tar flykten slut.
Romanen kan läsas på många plan. Som ett surrealistiskt språkspel, metaforiskt. Tomheten tomheten, tomheten. Som outsagd kritik över kaptalismen, vad kapitalismen åstadkommit med konsten, globalt och lokalt, före den ekonomiska kraschen på Island. Hela romanen är genomsyrad av något Orwellskt, inte nytänk eller nyspråk eller så, mera instängdheten och känslan av en förkrympt värld där du alltid är iakttagen men där i n g e n paradoxalt nog ser dig, som annat än "kvinna" - kanske.

Romanen ställer kanske också frågan var gränsen går; mellan konst och verklighet (masken i väggen) och mellan dröm och verklighet ( lillflickan i buren). Och även de minst rumsrena feminister bleknar stundvis, det måste medges. Egentligen känns det fånigt att påstå; "romanen ställer frågor" för det är inte riktigt sant.
Men om inte annat, får romanen en att stanna upp och rannsaka någonting, svårt att sätta fingret på vad. 

Eftersom.
Här tar flykten slut.

Globala och lokala infantilister

"Hon och ingen annan.
  Någonsin.
 Det var redan bestämt. 
 Det hade redan börjat." 

Och denna b l o g g har blivit brottstycken, eftersom det har varit mycket på gång - nästan. Nästan är nog tillräckligt. Ovanstående; ett flagnande fragment ur Xavier av Mare Kandre. Får belysa det mesta, vitheten mellan raderna blänker. Bling bling.